FRANKRIKE, SKOLA OCH BARN, GENERELLT, BABYARTIKLAR, BARNKLÄDER

Den franska babyboomen

Flagga ARTIKEL 10-02-10 ~6 minuters läsning · 1169 ord

Varför är de franska kvinnorna så fertila? Stod det frågande i den engelska tidningen The Gurardian. Nya tal från Frankrikes Statistik, INSEE, hade nått över kanalen, och engelsmännen frågade sig uppenbarligen hur deras galliska ärkefiender kunde ha sådan tur med att formera sig. Nu får de flesta fler barn än irländarna, skrev kommentatorn med adress till den högkatolska grannön, som annars i åratal har haft födelserekordet i Europa.

2,0 barn per kvinna i den fruksamma åldern. Det är det talet som har fått fransmännen att komma i tidningarna. Det i sig själv är inte någon uppseendeväckande barnaskara. Men ändå den högsta nivån på 30 år och – sett med europeiska ögon – en uppseendeväckande demografisk succé

För när kvinnor i Tyskland, Spanien och Italien har nedprioriterat barnen och bara får 1,3 i genomsnitt, varför väljer de franska kvinnorna at gå åt andra hållet? Vad är det som får dem till – även många välutbildade och arbetande – att skaffa både tre och fyra barn?

För utlänska befolkningsexperter är det en så stor gåta att hela delegationer varje vecka kommer på studiebesök i Frankrikes demografiska forskningsinstitut, INED.

Och varje vecka får de samma svar: Födelsetalet är resultatet av en generös familjepolitik, försenade mammor och – på sina ställen– också en hipp trend.

Skattebäbisar

– Når fransmännen får relativt många barn i förhållande till andra européer så beror det på givmild familjepolitik som varit konstant de senaste 35 åren, säger demograf France Prioux från INED. Hon är chef för forskningsenheten ’Födelsefrekvens, familj och sexualitet’.

– Frankrike har tidigare än de flesta andra länderna förstått nödvändigheten av barn. Som det enda landet gjorde Frankrike redan tidigt i förra århundradet något för att skingra det sjunkande födseltalet. Med ekonomisk hjälp uppmuntrade man medborgarna att få fler barn och det gör man även idag, säger France Prioux och hänvisar därmed till den palett av statliga bidragssystem som ska få fransmännen att skippa preventionen.

Det är system som appellerer till både rika och fattiga. Först och främst, så klart de vanliga barnpengarna, som betalas till alla, oavsett inkomst, men som stiger betydligt ju fler barn man får.

Med ett barn finns det inga pengar att hämta, men redan vid två barn börjar pengarna att komma in på kontot, och har man i Frankrike fyra barn får man automatiskt överfört 3.172 kr. i månaden. Plus en solid bostadshjälp till de fattigaste, och ytterligare bidrag till tonåringar.

För välbärgade par är det så klart inte tillräckligt med incitament för att producera extra barn, och det har skiftande regeringar insett. Därför lockas de välutbildade och högavlönade med stora skatteavdrag. Vilket betyder att barnrika familjer i Frankrike ofta betalar mindre i skatt än barnlösa.

Barnavdragen är en så integrerad del av fransmännens medvetande att folk rentav pratar om ’skattebäbisar’. Det är de små, som är så väl planerade att de kommer till världen i slutet av december och därför hinner komma med i självangivelsen, även om det ännu inte har kostat familjen någonting. Jag stötte på begreppet under 2005, när vi fick vårt tredje barn den 14:e januari. ’Öh,’ sa vår revisor ’kunde ni inte ha planerat det lite bättre. Nu kan vi ju inte dra ifrån henne i 2004!’

Invandrare får fler barn

France Prioux från INED framhäver att familjepolitiken är stabil, för det finns en bred politisk enighet om bidragssystemen. Därför vet folk att de kan räkna med pengarna även i framtiden.

Bara den yttersta extremhögern slänger ibland ur sig att barnbidragen ska skäras ner, för att bidraget får invandrarna till att skaffa fler barn. Rätt är det ju, att invandrarmammor generellt får fler barn än de franska infödda.

Utan utlänningar skulle födelsetalet således sjunka till 1,8 barn per kvinna. Men som France Prioux framhäver är det bara förstagenerationens invandrare som får många barn. Redan i andra generationen är kvinnor så bra integrerade att de inte får särskilt många fler barn än deras franska medsystrar.

Miljarder till daghem

I en del europeiska länder är mammarollen som regel det samma som att säga hej då till arbetsmarknaden Som i Italien och Spanien där passningssystemen är dyra och dåliga, och där välutbildade, ambitiösa kvinnor därför väljer bort barnen för att de ska kunna fortsätta sin karriär.

Så är det inte i Frankrike. Där behåller de flesta mödrarna sina jobb. Enligt Frankrikes statistik, INSEE, arbetar hela 81 procent av de kvinnor som kan föda barn (i fruktsam ålder), och som talesmannen Juliette Lafont från det franska familjeministeriet säger, så är orsaken enkel:

– Frankrike för en politik där kvinnorna själv kan välja om de vill arbeta eller inte.

Det kan låta som propaganda, men det är det inte. Den franska staten är generös när det gäller passningssystem. Miljarder av Euro har under de senaste årtiondena pumpats in i moderna daghem, och föredrar man att få sina barn passade där hemma kan man hyra en privat hushållerska med statliga bidrag.

Det senaste har blivit ett populärt system, för att kvinnor med både tre och fyra barn kan stanna på arbetsmarknaden, medan en barnflicka sköter hushållet och passar barnen där hemma. Det är på det viset jag kan sitta här och skriva en artikel till er, fastän att jag har tre barn under sex år. Vi har en barnflicka fyra dagar i veckan, och för det betalar vi under 40% av de samlade löneutgifterna. Resten ordnar staten.

Därtill kommer att fransmännen har bra möjligheter för föräldraledighet och – som något enastående i Europa – erbjudande om gratis skola åtta timmar om dagen från tre års ålder.

Alltihop hjälper till att göra livet lättare för de franska föräldrarna, även om det fortfarande bara är 1,7 miljoner familjer med tre barn eller över det så har det i vissa samfundslag rentav blivit en statussymbol att få många barn.

I borgliga och katolska områden som Versailles eller Paris’ 16 arrondissement är det väldigt vanligt att ha många barn. Det signalerar sammanhållning och mänskligt överskott. Trenden är så klart att regeringen förra året lanserade ’La Carte Famille Nombreuse’, som ger familjer med tre barn, eller mer, en möjlighet för stora rabatter på allt ifrån togbiljetter och bilhyrning till barnmat och barnkläder.

Gamla mammor

Om de höga födseltalen håller i längden är en annan femma. För det demografiska forskningscentret döljer inte att en stor del av statistiken beror på kvinnor som har skjutit mammarollen på framtiden, och som nu plötsligt spränger den gamla statistiken genom att få barn som både 35- och 40-åriga. Samtidigt märker man att fler unga har börjat få barn tidigare igen. Därmed blir det en slags dubbeltäckning i statistikerna som förmodligen inte kan hålla.

Men just nu verkar inte fransmännen tänka så mycket på det. De gottar sig bara över att de som ett av de enda länderna i Europa som kan upprätthålla befolkningstalet, och medierna har skrivit stora rubriker om babyboomen och den lyckade familjepolitiken.

I England lutar de mer mot föreställningen att en stor sexualdrift, och The Guardian skriver rent ut att man bara ska följa den franska kuren med croissant, cigaretter och vin.

Då kommer ungarna helt av sig själv.