LIGURIEN: När man går på de smala gatorna i den lilla byn Ceriana – ungefär 1 mil från den italienska medelhavskusten – är det inte så svårt att förstå, varför Freddy Hansen och hans familj blivit så förälskade i sin andra hemby. Nu är kanske gator för mycket sagt, för det finns inte ens plats till den minsta lilla Panda ens en gång. Det är snarare tal om stenbelagda småvägar, som slingrar sig mellan de flera hundra år gamla husen. Upp och ned, ut och in. Genom ett hus och längs en annan »gata«. Kort sagt: exotisk, pittoresk och betagande. Och oavsett vem man möter, är det hela tiden ett »buongiorno«, »bonasera« eller »buona notte« - och självklart ett leende med.

»Alla människor är helt enkelt ovanligt vänliga och hjälpsamma. På sommaren förser grannarna oss med blommor, frukt och grönsaker från sin köksträdgård, och de ser efter huset när vi inte är där, utan att vi ens säger något,« berättar Freddy Hansen.

Egentligen var Turkiet högst upp på familjens önskelista. Under en sommarsemester i 2004 kom drömmen om det lilla huset, med Medelhavet i närheten. Men vid närmare eftertanke verkade Turkiet på många sätt väldigt långt borta. Särskilt transporttiden fick familjen att tänka om. Då var Ligurien och den italienske Rivieran mer överkommlig.

»Vi bestämde också att vi inte ville använda för mycket pengar, och att huset inte skulle vara större än högst nödvändigt. Bara vi kunde vara där med oss själva, med möjlighet för några besökande. Det skulle också vara hyfsat inflyttningsklart, för vi var inte intresserede av att börja med ett byggprojekt. Det kräver en insikt i de lokala förhållandena om hur man gör saker där nere, och den insikten hade jag inte för fyra år sedan, så det vågade vi inte ge oss i kast med,« berättar Freddy Hansen om familjens överväganden.

Jakten började, och vi hittade mycket snabbt den lilla byn Ceriana bland våra sökningar. Här hittade familjen precis det, de letade efter: En liten restaurerad villa med två sovrum, ett vardagsrum, ett kök, ett badrum och en terrass med utsikt över dalen och floden. Samt en samhälle med sin helt egna rytm.

»Förr i tiden odlades det oliver, vin och valnötter på markerna i trakten, så för 30-40 år seden var det antagligen mer liv där än det är i dag. Men de senaste åren har turisterna börjat att få upp ögonen för möjligheterna i byn, och samtidig har den förklarats värd att bevara av den italienske staten, så nu händer det faktisk något. Många av de gamla husen, som innan mest liknade ruiner, börjar bli upprustade igen, men det går fortfarande rätt så långsamt,« berättar han.

Även på priserna kan man se en utveckling. Freddy Hansen uppskattar att deras hus nästan har dubblerat sitt värde under loppet av de gott och väl tre år som de ägt det, så huset skulle i dag kunna säljas för en nätt miljon. Men det är fortfarande billigt i förhållande till huspriserna precis vid kusten och i Frankrike enbart 50 km bort.

Ceriana är långt ifrån ett dött samhälle. Där finns fem affärer, två restauranger, ett par barer, en bank, ett apotek och ett posthus. Och det är liv på gatan. Även en 15 grader kall söndag i november är de små caféerna välbesökta. Då diskuteras världssituationen i Ceriana och trakten några vändor, över likören, eller ett glas vitt vin.

»Samt att invånarna firar allt som överhuvudtaget kan firas. Under hela sommarperioden finns det alla möjliga slags arrangemang på torget. Det som i gamla tider kallades asfaltbal i Danmark, existerar i som bäst därnere, för att inte tala om alla de religiösa högtider, som tar mycket plats i Italien. På den sättet är byn mycket levande,« säger Freddy Hansen.

När Ceriana inte kan uppfylla aktivitetsbehovet så finns stränder, golfbanor och snabbköp inte så långt borta.

»Det är bara 20-25 minutter från Medelhavet och allt turiststoj, och när vi sedan behöver lugn och ro, är det ovanligt skönt att åka tillbaka till landsbygden igen. Jag har tidigare rest runt en massa i världen, och jag tycker det är fantastisk att vi kan ha ett ställe som är vårat, och ett ställe som vi redan nu känner en anknytning till. Där det är lite som att komma hem,« berättar han.