PIGNA: Här är historien om ett gift par, som en vacker dag förverkligade sina drömmar. De sa upp sig från sitt fasta jobb, sålde i stort sett allt de ägde, för att börja om från början i en liten italiensk landsbygd i bergen bakom Rivieran. Bort med stress, det gråa trista vädret, regn, kyla. I stället fick de mer värme, både klimatmässigt och mänskligt – en större grad av närvaro och en oändlig frihet. Kort sagt: det goda livet. I dag bor Lone och Claus Lei Hansen i ett väldigt charmerande och lätt restaurerat hus i västra Italien – det är de väldigt nöjda med.

Äventyret började i Kolding för tre år sedan, för att vara helt precis nere vid hamnen där en bekant ville visa dem sin båt. Men det var faktiskt inte båten han var mest upptagen av. Nej, han hade precis kommit hem från Ligurien, inte så långt ifrån den franska gränsen, och han var bara tvungen att dela med sig av upplevelsen – området var så praktfullt, dit måste vi bara åka.

»Så det gjorde vi, och så var vi sålda. Innan vi åkte hem hade vi bestämt oss för att köpa en lägenhet i Norra Italien. I en hel vecka åkte vi runt med olika fastighetsmäklare i området, men varje gång vi kom tillbaka till den lilla byn Pigna tänkte vi att här måste det vara,« berättar Lone Lei Hansen, som i sitt »tidigare liv« var marknadschef i rådgivnings branchen AS3 i Århus.

Med en armsvepning visar hon runt hela horisonten. Det var inte bara en sak som drog till sig dem. Det var alltihopa. Bergen, den gamla skyddade medelåldersbyn med sina krokiga gator, sin vackra kyrka och den forsande floden. Här finns små restauranger, trevliga affärer och en utomordentligt vänlig lokalbefolkning. De kände sig helt enkelt hemma.

Det är nu tre år sedan. Under första året blev lägenheten renoverad. Paret hyrde en italiensk arkitekt och italienska/albanska hantverkare och så fick en dansk i området följa med i ombyggnaden.

En dag blev lägenheterna nedanför och ovanför satt till salu. Det erbjudandet kunde de inte tacka nej till och plötsligt ägde Lone och Claus inte bara ett litet hus, de fick även näring till drömmar om ett nytt och annorlunda liv. Men de bestämde sig inte på en gång.

»I förbindelse med renovationen av de nya lägenheterna föreslog en av våra anbudsgivare att vi själva kunde arbeta på projektet. En natt i februari vaknade jag hemma i Danmark och tänkte – tänkte att det skulle kunna vara jag. Så jag väckte Lone och frågade henne vad hon skulle tycka om att jag tog tjänstledigt i tre till fyra månader,« berättar Claus Lei Hansen, som är cand. mag. i tyska och danska, som då undervisade på Munkedam Gymnasiet i Kolding.

Det var Lone snabbt med på, och efter sommarlovet tog Claus på sig arbetskläderna tillsammans med parets äldsta dotter, som just då hade blivit student och väldigt passande efter ett år på italienskt gymnasium pratande flytande italienska.

Lone stannade hemma i Danmark och besökte de hårt arbetande familjemedlemmarna var sjätte vecka så att hon kunde hänga med lite grann.

»Hon kunde tydligt se hur bra det var för mig att vara här nere. Jag märkte det själv på min fysik och mitt humör, jag började sova bättre om nätterna. Vi pratade om att det egentligen inte fanns någon anledning med att vänta på att flytta utomlands tills vi var pensionerade. Jag var annars väldigt glad för att vara gymnasielärare och fackligt aktiv i en massa sammanhang. Så det var ingen flykt – det handlade om att välja något mer,« berättar Claus.

Nästan samtidigt blev flera av deras vänner och kollegor runt omkring dem allvarligt sjuka – och det skyndade på deras beslut.

»Vi kunde se att de plötsligt inte längre kunde välja själva, så om vi skulle flytta utomlands så skulle det vara nu, när vi visste att vi hade kraften och fysiken till det. Då tänkte vi att vi kunde försöka sätta huset hemma i Kolding och sommarhuset på Fanö till salu,« berättar Lone.

Båda husen såldes snabbt, och då blev ju det beslutet taget.

»Jag var också glad för mitt jobb, även om det var hektiskt. Å andra sidan – vad skulle kunna hända om vi båda två slutade och flyttade hit? Vi kunde så klart hitta något att göra igen om det inte fungerade,« säger hon.

Nej, paret på 54 och 57 har ännu inga planer om att gå i pension. Nu när husets lägenheter är färdigrenoverade, erbjuder Lone och Claus i samarbete med professionella flera slags kurser i bland annat målning och personlig utveckling under vår och höstmånaderna. På sommaren hyr de ut två av lägenheterna.

»Under vintermånadena kommer vi nog vara i Köpenhamn. Vi tror vi kommer skaffa oss en bas, så vi inte hela tiden ska bo hos barn och familj, men det ska vara mikro-mikro,« berättar Lone.

Parets vuxna barn på 20, 30 och 33 har fullt och fast varit med på föräldrarnas dramatiska livs ändring.

»Våra barn är tokiga i att komma hit ner och hålla semester, på nått sätt är vi tillsammans mer nu, och mer intensivt än tidigare. Det gäller även våra vänner,« säger Claus.

Utlänningar är inte helt okänt fenomen i Pigna. Här finns både holländare, tyskar, amerikaner och kanadensare – för att inte tala om danskar. Minst 11 danska familjer har de senaste åren slagit sig ner runt den lilla byn – därav är det dock bara två som bor där fast.

»Det sprider sig och för oss är det väldig trevligt. Vi har även haft vänner på besök , och så gott som innan de åker hem igen, har de själv köpt en lägenhet i byn. Men lokalbefolkningen är också helt otroliga på att ta emot oss främmande. Jag tror inte man skulle kunna hitta nått motsvarande i Danmark. Vi blir bjudna på middag, till sammankomster, te och kaffe, till födelsedagar och familje begivenheter. Vi har fått ett fantastiskt nätverk. Hade vi inte märkt att vi som danska tillflyttare hade blivit så accepterade hade vi nog tvekat lite mer. Det är helt otroligt som vi har blivit mottagna,« berättar Lone.

Italienare är kända för sin gästfrihet, men utlänningar är även till viss del nödvändiga för området.

»Det är traditionellt en plats som folk flyttar i från, bland annat för att det inte längre kan betala sig att odla oliver på de små terrassodlingarna,« säger Claus.

Även om tillflyttarna har sina egna kretsar, jobbar de också på att utveckla en gemenskap med de lokala.

»Vi är med i en liten organisations grupp, som står för ett kulturellt arrangemang i juli. Ett slags kulturmöte mellan italienarna och de främmande. I år har vi valt att sätta speciell fokus på danskarna, eftersom vi är så många i byn. Arrangemanget får titeln »Arte ­– Gola« alltså något med konst och smak - med musik och mat. Vi har bland annat en konstutställning med italienska och utländska konstnärer, och det danska bandet »Nulle og Verdensorkestret« kommer och uppträder tillsammans med italienska musiker. Hela överskottet går till cancer sjuka barn,« berättar Claus.

Även under hård press så kan varken Claus eller Lone komma på något att klaga över i sin nya tillvaro.

»Vi kan styra vårt liv mycket bättre. Vi har fått en helt annan frihet, bättre livskvalitet och mer närvaro. Vi är aldrig uttråkade. Om vi bara går ner för att få en kopp kaffe på caféet så kan det gå tre timmar innan vi kommer hem. Vi möter någon som bara vill visa oss något eller bjuda på ett glas vin. Men det gör ju inte något Nu har vi ju inte heller några barnbarn ännu, men den dag de kommer tar det bara två timmar och en kvart, så är jag i Köpenhamn,« säger Lone.

Hur länge kommer den liguriska drömmen vara?

»Det har vi ingen aning om. Man kan inte veta hur situationen kommer se ut om några år. Nu är vi pigga och friska, det hoppas vi på att vara i riktigt många år. Jag har ett motto om att jag ska vara hundra år och tuff, det vill jag gärna leva upp till,« säger Lone med ett leende.